Titel: Leva Älska Brinna Dö

 

Om boken: 1837 lämnar William Dahl Sverige för ett liv på andra sidan jorden. Han ger upp sin själ i utbyte mot rikedom, makt och evigt liv. Han får mer än han bad om. Över hundra år senare hittar han det som gör livet värt att leva.

Blodet från en av De Få är allt Aveline behöver för att förlänga sitt liv. Men något har tagit över hennes kropp och tiden håller på att rinna ut. Hon är inte stark nog att genomgå en förvandling, och hon vet inte heller om hon är beredd att lämna det mänskliga livet bakom sig. Samtidigt blir Hero svagare och Aveline fruktar att demonerna har tagit över henne.

Rådet är samlat. Livet finns inom räckhåll. Vem kommer att benådas och vem måste dö?

När döden har väntat för länge 
Kommer allting till ett slut 
Leva älska brinna dö

 

Mina tankar: Tar lite klagomål först. Korrekturläsningen i den här boken var verkligen inte på topp, åtminstone inte eboken som jag själv läst. Stötte på en hel del fel här och var som störde mig. Vet inte om jag blivit mer uppmärksam sedan jag läste de två första delarna eller om den här delen helt enkelt är sämre korrad. Längden på boken var som vanligt lite jobbig eftersom jag inte är så glad i så tjocka böcker. Det kändes som om en hel del kunde skalats bort för att det skulle gå fortare fram, men samtidigt så hade alla scener betydelse. Men jag önskar att åtminstone slutet hade gått lite fortare. Jag tyckte det var liiite segt. 

Nu till det bra då! Hela boken känns så sjukt bra planerad. Alla trådar flätas ihop och alla karaktärer har verkligen en roll i det hela. Jag älskar att man får  veta mer om Alexander i den här boken. Längtade hela tiden efter kapitlen som handlade om honom. Sen var det också härligt att det nu dök upp mer varelser än bara vampyrer och änglar. Och jag älskade bandet mellan systrarna. Hur Porla utvecklades under bokens gång, hur hon mjuknade. Det var vackert att "se". 

Precis som i de tidigare böckerna är det en hel del scener som berör lite extra. Sista scenen mellan Remy och Domino fick mig nästan att vilja gråta (gråter aldrig när jag läser annars). Och likaså när man blev påmind om det hemska som hände lille Robert och hans morföräldrar (har jag för mig det var?) i första boken. 

Under hela boken var jag osäker på hur den skulle sluta. Eftersom Sofies slogan för serien innehåller orden "färre lyckliga slut" så var jag väl ganska säker på att det inte skulle bli just ett lyckligt slut men sen när jag väl kom dit så vet jag inte vad jag tyckte riktigt. Det var ändå inget olyckligt slut, men inget vackert sagoslut heller för den delen. Måste säga att jag kände mig totalt förvirrad när jag läst ut den och visste inte riktigt vad jag skulle känna. Det gör jag nog inte riktigt nu heller, därav en lite förvirrad och flummig recension. Jag tycker väl helt enkelt att slutet var helt okej. Vackert på ett sätt och mycket sorgligt på ett annat. Men allt som allt gillade jag boken. Det var ett bra avslut på hennes trilogi. 

 

Betyg: 7/10